dubbellycka

Vi begav oss från Hainan denna dag då typ solen kom fram (inte riktigt men det hade varit typiskt) till flygplatsen, incheckning, avsked av christina (jag saknar henne redan! så gullig hon skulle ta bussen hem o allt) och sedan en låååång väntan på vårat plan; det var försenat (självklart)

Väl på planet gick det väldigt snabbt, jag satt typ och garvade för mig själv hela resan åt en sådan där säkerhetsbroschyr (jag glömde fota) där det stod olika anledningar till varför man inte kunde sitta vid nödutgången, ni vet om planet störtar måste man öppna den där dörren och det kan faktiskt vara väldigt svårt(!!) I alla fall så stod det ett antal förklaringar varför, saker som sjukdom, blind, döv, för gammal, för ung och längst ner stod det: If you wish not to help others. haha då garvade jag gott o länge och tänkte mig en egoistisk jävel som inte vill hjälpa någon annan.

När vi kom fram gick saker också smidigt, vi fick bagage snabbt och vår guide Ida var där och mötte upp oss. Ett tag surrade ett rykte om att en i gruppen hade frågat om hon hade saknat oss och svaret hade varit nej. Då skrattade jag också jättemycket men det visade sig vara falskt. Då blev jag besviken men innerst inne vet jag att hon menar nej...


Det var trafikstockning i Beijing så vi anlände jättesent till hotellet, och first misson var att köpa varmare kläder till imorgon. Så vi sprang in i diverse affärer, jag kände lite att detta, det var mission impossible, men vi hittade långkallingar. Sen tornar ett stort varuhus upp sig och vi har 7 minuter på oss innan det stänger. Det är bara att flyga in i affären, armåga sig fram till kläderna. Då, plötsligt, hittar jag ett jättegosigt set med varma byxor o tröja och i ren och skär panik provar jag tröjan (det var endast två minuter kvar nu). Butiksbiträderna, som inte har något för sig, och hemskt gärna vill gå hem, flockas omkring mig. De pekar och skakar på huvudet och visar mig att jag har valt ett set för män med gylföppning på byxorna. Men jag typ skiter i det och viftar lite med armarna (något som varenda människa förstår, till och med kineser), och butiksbiträderna ser helt förfärade på mig och en del lägger sig på marken och asflabbar. I vild panik rycker jag åt mig det där setet och börjar nästan springa för att hitta kassan (mössprovning hinns dock med) och butiksbiträderna står i varje hörn och pekar på utgången och fnissar åt oss. När vi äntligen kommer ut så galopperar (bokstavligen) alla butiksbiträden ut ur varuhuset och typ jublar för att dagen är över, och jag står där med den röda kartongen med en man på som trofé för dagen.

Efter detta äventyr var det dags för favoritsysslan; mat. Vi tar en resturang nära vårt hotell och sätter oss ner, får menyn; allt står på kinesiska och vi bara pekar lite och hoppas på det bästa. De kommer in med en stor stekplatta och mat som en tjej sen blir tvungen att steka åt oss för att vi är så oskillade. Det första vi äter är gott, biff och grönsaker, men sen börjar det lite mindre trevliga droppa in... Senor (usch!) och tunga (blä) och varken jag eller mamma käkar det. Vi beställer in mer biff och sen sötpotatis och det var faktiskt jättegott.

Juste, måste bara klämma in, när vi hade kommit in genom hotellportarna tidigare idag så börjar det helt plötsligt välla in horder av skolungdomar! Typ flera hundra och en i gruppen jämrade sig och sa vad vi alla tänkte; de är sååå många (kineser i allmänhet syftar detta på). Så det blev typ stopp vid hissarna och värsta köerna för barnen vägrade gå trappan (vi hade i alla fall tunga väskor...)

men men, nu är klockan aaaalldeles för mycket, vi ska upp tidigt imorn, gudars skymning!
Så, vad ska vi göra imorgon? Ingen aning.